Senaste inläggen

Av E J - 11 juni 2018 22:14

Helloooo.... här är jag igen.

Den här bloggen har alltid handlat om att dokumentera, peppa och hålla koll på utveckling av häst- och hundträning. Utan häst och hund så rann bloggen ut i sanden.

Men nu är jag tillbaka!


Sen ett halvår är jag medryttare och groom på en häst som jag generöst får låna så ofta och hur mycket jag vill. Jag har haft en sanslös tur som hittat en bra häst, med en bra ägare i ett bra stall. Jag åkte ut en gång för att provrida och insåg hur mycket jag saknat det. 


Men. Även solen har sina fläckar och det är inte LÄTT att komma tillbaka! Då väcktes tanken på den här bloggen igen. Som ett sätt att dokumentera framsteg, lägga planer och analysera det som sker. Jag har alltid varit en rädd ryttare och *tadaaa* det försvann inte av att vara borta från stallet i över tio år. Att dessutom ha tagit sig igenom en livsomvälvande depression och få hela synen på livet ställd på ända av en så stor förändring som att bli mamma till två lintottar. Man är inte lika "odödlig" och tuff som jag höll på med hästar sist... Det är inte direkt "idag är en bra dag att dö på"-attityd man har när man lite (mycket) stelt hivar sig upp på hästryggen idag.


Hästen ifråga då? Jag har lite halvt adopterat honom. Han är en vallack på 13 år, ca 155 hög och med mycket tjockt pannben. Bombsäker, envis, ranghög, kontrollfreak, lyhörd, mycket väluppfostrad och PONNY. Förvuxen men ändå en ponny och därmed visar han ibland upp ponnytemperament.


 


Just nu kämpar jag med att bli självsäker nog att kunna visa "vem som bestämmer". Han kör allt lite med mig men då jag inte är säker på att jag gör rätt så kan jag inte heller få igenom det jag vill alla gånger. Dessutom är jag feg och livrädd för att åka av, balansen är inte den bästa och jag letar ursäker för att slippa klättra upp.

Idag fegade jag ur och var så besviken på mig själv när jag åkte därifrån. Jag fick lite insikt och insåg att jag alltid varit feg, jag vill minnas att jag även förr kämpade mot instinkten att "ge upp". Jag har bara blivit bättre på att hitta ursäker...

Så nästa gång jag känner för att fega ur så ska jag sadla på honom, ta på hjälm och väst och promenera ner till ridvolten. Jag gissar att jag då kommer att kravla mig upp ändå när jag ändå tagit mig dit.


Jag minns när jag var rädd förut efter att ha åkt av min egen häst lite illa så låg nivån på att åka ut till stallet, sadla på, klättra upp, hoppa av, sadla av. Om tre dagar ska jag åka ut igen och då har jag gjort upp planer med M att vi ska rida ut en sväng tillsammans. Hon känner lite som jag, vi försöker peppa varandra. Vi klarade det i förra veckan, vi kan göra det igen. Efter förra svängen hade jag ont i magen när spänningen släppte. Men jäklar vad skönt det kändes att ha klarat det! Jag insåg också att jag fick en mycket bättre sits när jag längde stiglädrena lite, jag hittade liksom tillbaka till den gamla känslan. "Aha!"


Mitt mål nu är att rida lite mer indianridning för att hitta balansen och att träna E till "polishäst" (skrämmande saker). Sen skulle jag vilja testa på bruksridning. Var på ridkurs igår och red en annan häst (!) och fick prova på momenten. Jättekul och EXAKT vad jag behöver just nu. 

 



Av E J - 17 april 2016 21:48

Fortfarande hundlös men det är helt ok. Barnen blir allt större, kräver mindre passning och hänger nu glatt med på det mesta.

Djurintresset som legat i dvala pga orkesbrist vaknar så sakteligen och när min facebooksida svämmade över av djurbilder kom jag på att det kanske var dags att damma av bloggen igen.

Mer kommer. :)

Av E J - 3 september 2014 21:19

Idag är jag uppgiven och ledsen. Jag har igen fått kritik för att jag är "sur" (med fyra utropstecken). Ja, ärligt.... Ibland blir jag irriterad, rent av SUR, på folk som jag tycker beter sig dumt eller osmidigt. Det är ok att folk gör det, ingen är perfekt det vet jag. Problemet är att även om jag rent logiskt kan ha överseende och inte bry mig om att folk ibland beter sig som nötter så är det svårt att bara trolla bort den där känslan av irritation. Jag gör skillnad på mina känslor och mitt beteende. Att jag är sur ibland är sån jag är, jag är väl bitsk helt enkelt. Men jag är medveten om detoch försöker hålla tillbaka det så gott jag kan. Så när jag ska svara någon som skavt mig försöker jag göra det på ett neutralt sätt för att inte skapa drama, men ibland är det svårt att hålla min irritation borta, den liksom fastnar mellan raderna. 
Om jag sammanfattar, jag är medveten om att jag är "lätt-stött" i de små situationerna, i hur folk tilltalar mig osv. Jag försöker att inte agera på de känslorna då jag är medveten om att jag tar åt mig för mycket. Men jag KAN inte bara trolla bort känslorna... Uppenbarligen kan jag inte dölja dem väl nog heller (VILL jag det?). Så vad gör jag då...? Går i terapi för att inte bli sur när någon tilltalar mig på ett respektlöst sätt? Flyttar mina gränser för vad som är respektlöst? (Huuur?)

Jag har haft en uppväxt där min integritet och mina känslor inte respekterades. Det är historia och inget jag går och grunnar på längre, men det kvarstår att det har format mig till den jag är idag. Jag är jävligt mån om min integritet och min åsikt är att respekt om andras integritet är ett försvinnande fenomen idag. Det bloggas, twittras, skvallras, tas bilder dolt, facebookas och taggas, delas och och och... Vid bilolyckor stannar folk och filmar istället för att ringa 112. Respektfullt? Inte mycket...  Så när någon kommer för nära min gräns genom att antingen vara oärlig eller orättvis, då slår jag bakut. Oftast bara mentalt, jag biter ihop och håller avstånd. Man får välja sina krig liksom... En främling som tränger sig före i kön lägger jag noll energi på (ibland lyckas jag övertyga mig om att han/hon bara har bråttom till sin sjuka mormor på sjukhuset och faktiskt inte såg mig). En person som kallar sig min vän och talar illa om mig när jag inte är där, eller är oärlig mot mig och bryter överenskommelser och sedan inte tar ansvar för det... då drar jag. Var det en person jag verkligen vill ha kvar kan han/hon få någon chans till, men har du två eller tre gånger visat att du inte är att lita på så, ursäkta men du kan gå hem nu.


Sån är jag. Sån... är.... jag.... Vissa tar illa upp och kallar mig snartstucken. Ja kanske det. Har jag många vänner? Nä. Det är synd för egentligen vill jag ha fler vänner, men jag är inte beredd att betala priset. Jag kommer inte att "oooaaaah" och "naaaawa" på låtsas för att det förväntas av mig. Men när jag väl "naaawar", då vet du att jag menar det. Och om du känner mig så vet du att när jag "fräser" så menar jag det inte, jag har tappat kontrollen över mina känslor och gör något jag kommer att ångra. Du kan då välja att skälla på mig och kalla mig "sur", eller så kan du säga "du det där var inte bra". Jag vet, säger jag då. Förlåt. 


Jag förväntar mig inte att folk ska vara perfekta. Alla gör misstag. Står du för det så förlåter jag och går vidare. Jag försöker fria hellre än fälla. 


I morgon ska jag läsa det här igen och se om nya ögon kan ge nytt perspektiv... 

Av E J - 24 augusti 2014 20:48

Har nu varit helt hundlös i snart ett år och kan konstatera att jag för mitt liv inte förstår hur jag ORKADE... Mina dagar är fullspäckade som de är och min energi ransoneras hårt. Blotta tanken på att hålla en ung och aktiv hund samtidigt får mig att vilja dra nåt gammalt över mig. Men så är det, när man är mitt i det är det svårt att verkligen SE hur tufft det är. Man tar sig i kragen, tar en dag i taget och gnetar på. Efteråt kommer insikten. 

Visst finns det lite sug efter en ny hund men förutsättningarna är stenhårda, jag ska ha buffert på alla konton: orken, tiden och den ekonomiska. Annars är det inte kul att ha hund. Nu ägnar jag mig åt andra intressen som har fått lega på is länge. Har börjat pyssla igen, "pärlar" smycket. Håller på att lära mig sticka sockor och vantar. Bakar och lagar mat. Odlar på altanen och trädgården. Och ägnar mig åt att fixa hemma (efter mina förutsättningar). Det är rätt trevlig att ha ork och lust över till sånt igen.  


Tyvärr har det gått troll i min bakning, allt blir pannkaka! Försökte mig på Leila Lindholms brownies med jordnötsmarmorering, det blev som en platt chokladomelett med jordnötssmak... Yuck... Och idag fyller dotter 1 år och hennes tårta blev, förstås, pannkaka. De som var här höll god min och dotter gillade iaf grädden så katastrof blev det inte men besviken på mig själv var jag. Inte... testa... något... nytt... vid... ett... viktigt.... tillfälle! *suck* 

Av E J - 11 mars 2014 10:00

Det här är ett avsked av hundbloggen. Qito flyttade vid årsskiftet till just det perfekta nya hemmet som dök upp i elfte minuten. Både Loka och Qito trivs, mår bra och lever bättre liv i sina nya hem. Det här betyder att jag inte längre lever ett hundliv.


Det känns tomt och väldigt väldigt konstigt att gå från att vara en person som skulle göra allt för sina djur till någon som omplacerat båda sina hundar under loppet av ett år. Jag känner mig inte som samma person längre och brottas med dåligt samvete men samtidigt också en stark känsla av lättnad.


För att trösta mig själv måste jag påminna mig om att jag inte hade så många alternativ. Loka flyttade för att jag var på gränsen till att bryta ihop av utmaning när jag brottades med förlossningsdepression, sömnbrist och all den press jag satte på mig själv som nybliven mamma. Två hundar med vitt skilda behov som tjafsade ganska mycket tärde enormt. 

Qito flyttade, trots att jag fått ordning på mig själv, fått ordning på honom och fått "allt" att fungera, på grund av att han allt tydligare visade att han inte ville ha barn i närheten. Det gick så långt att han började nafsa efter ansiktet på min son bara för att sonen gick förbi honom. Och då har jag ändå varit noga med att lära sonen hur man gör runt hundar, tränat upp sonen som en resurs för hunden och sett till att hunden haft ett eget ställe att dra sig undan på och fått vara ifred och respekteras. Qito vill helt enkelt inte bo i en barnfamilj och trivs inte då. Idag slipper han det.


Jag saknar att ha hund, men jag saknar inte det dåliga samvetet. Mitt självförtroende när det gäller hundar är nu lågt och det kommer dröja länge, länge innan jag ens vågar tänka tanken på att skaffa någon ny. Om jag ens vill ha någon ny? Det kanske kommer när barnen börjar bli större och jag börjar få sån där... vad hette det... fritid?... igen. Jag vet inte. Jag känner inte ens för att passa hund eller låna en för promenader, vilket jag trodde att jag skulle vilja. Att följa andra hundägare på t.ex facebook och peppa osv känns fullt tillräckligt. Tittar på annonser, kollar på olika raser och uppfödares hemsidor gör jag ju, förstås. Det kan jag inte sluta med. Drömma och planera känns roligt, men längre än så vill jag inte gå. Inte ens i tanken. Ännu. Kanske är det lite så att jag håller avstånd mentalt till hela idén för att slippa brottas med dilemmat "vill men kan inte".


Men det är tomt.


Jag vet inte om jag ska fortsätta i den här bloggen eller starta en ny. Det är ändå rätt skönt att skriva av sig ibland och facebook funkar inte riktigt till det. Men det blir en ny inriktning. En tämligen hundfri sådan. 


Av E J - 21 december 2012 15:55

Qito har varit hemma i lite över en vecka nu. Tyvärr fungerade det inte alls där han var utlånad på prov. Det gick bra med familjen, barnen (10-12års ålder) men det blev tydligt att det krävs något med god förmåga att läsa hund då Qito är ganska signalkänslig. Är man inte van vid det kan det lätt bli missförstånd som växer i en snöbollseffekt...


Qito är kvicktänkt och man behöver inte tala med stora bokstäver till honom. Man brukar säga att man uppfostrar en känslig hund med rösten, men Qito kan man uppfostra med blicken. Missar man det och tar i för mycket blir han... ja lite kuvad är nog ordet och tar illa upp, vilket kan tolkas som att han är rädd, sur eller t.o.m strykrädd. Han kan se riiiiktigt emlig ut när han tycker synd om sig själv.   Duttar man då med honom blir det bara värre, bättre att säga "jaja, nu glömmer vi det och går vidare!" med glatt tonfall och så är det släppt sen. Likaså när man bannar honom är det viktigt att följa igenom det, men man behöver inte ta i särskilt hårt. En blick räcker faktiskt. Han fattar när man är missnöjd.

Det var en stor omställning att gå från flamsig golden till det här lilla kvicksilvert, I tell you...


Det har gått bra hemma sedan han kom hem, det tog några dagar för honom att bli sig själv igen. Han har fått testa att dra pulka med sele och min son sittandes i. Han verkar tycka det är superkul. Machomannen får spänna musklerna.   Men det krävdes övertalning och peppning i början, han tycker inte om att "sitta fast" och ogillar därför halsband, selar, täcken osv. Jag trodde inte att han skulle göra det faktiskt, men var tvungen att testa. Efter lite tvekan och några tafatta försök så fattade han och nu travar han glatt och stolt bredvid mig och i pulkan sitter A och ler stort! "Dutti...!"


Det tar emot att fortsätta leta hem och jag inser att jag kommer inte att släppa honom till någon annan än den perfekta nya hussen/matten. Någon som kan ge honom ett hem där han behandlas med respekt och rättvisa, där han får ha roligt och aktiveras och kan få mysa i soffan och slappna av utan att bekymra sig för "oberäkneliga och läskiga små barn".

Av E J - 20 november 2012 18:49

Hur jag än gör blir det inte bra... Qito är sedan i helgen utlånad på prov till en familj. Jag är orolig, ledsen, olycklig, sover dåligt och har kramp i bröstet. Alla hysterika-tant-indikatorerna.... 


Jag vet att jag inte orkar ta hem honom igen, men jag vet inte hur jag ska göra för att kunna släppa taget om honom heller. Jag lyckas låta bli att ringa/maila dem och fråga hur det går, för jag vill inte vara ett plåster. Men det är jobbigt för jag vet att jag skulle må bättre om jag bara fick höra hur det gick. Sen inser jag, att den dagen papprena är påskrivna finns det inget som säger att jag kan få fortsätta höra hur det går. 


Blotta tanken på att bryta tvärt all kontakt med Qito får det att värka fysiskt i mig. Som om han aldrig hade varit min.

Av E J - 13 november 2012 13:30

Gudarna ska veta att jag har försökt. Jag är så nere just nu. Tiden och orken räcker inte, att "bara ha roligt" räcker inte. Qito är missnöjd och understimulerad och jag känner att jag bränner mitt ljus i båda ändar. Vi har kommit så långt, han blev nyss två och all vardagslydnad är liksom på plats nu. Nu är det ju dags att börja med det roliga! Men den nivå jag kan lägga mig på i aktiveringen räcker ändå inte för honom, han vill ha mer. Jag tycker det är superkul att träna men kommer jag bara iväg en eller två dagar i veckan så är övriga dagar ett svart moln av dåligt samvete för en uttråkad hund som suckar, muttrar och tydligt inte är NÖJD. Små saker som att kasta ut godis, klickerträna något, köra lite platsträning på promenaderna osv, ja det räcker inte heller. Träning ska vara TRÄNING, dvs en ordentlig runda så han får en genomkörare. SEN är han nöjd. Ett tag. 

Inte kan jag se att jag kommer att få mer tid heller, jag har 1,5 år kvar på mina studier. Att bolla sonen, plugget och Qito på samma fat funkar inte längre.


Jag räcker inte till....

  


Det är en ny känsla för mig. Det där att "dygnet inte har tillräckligt många timmar". Visst, det har jag nog sagt förut. Men nu KÄNNER jag det verkligen. And it ain't funny....


Så nu söker jag IGEN efter ett bra hem åt Qito. Jag hoppas hitta en aktiv person som söker just en sån perfekt liten skithund som han är. Så jag kan släppa iväg honom och känna att jag gjorde något bra, jag gav honom ett roligare liv. Även om det är hos någon annan än mig. 


Usch. Jag minns när jag stod på BK:n och hoppade jämfota av glädje för att Qitos uppfödare i luren säger att "du får ta honom om du vill". 

Två år senare. Här är vi. 


Från djupet av mitt hjärta. Jag ORKAR inte mer.... Kan någon ta över och väl förvalta min lilla prinslimpa...?



Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards