Golden retriever och Lancashire heeler - ett riktigt hundliv!

Folk tycker att man är "nördig" när jag skriver om sånt här på facebook eller ens pratar om det. Jag har svårt att förstå varför en del blir provocerade av att jag som vuxen människa "leker" med marsvin. Jag leker inte, jag tar det på allvar. Kanske just därför det sticker i ögonen på folk? Jag vet inte. Men jag tycker att genetik och nedarvbarhet är jätteintressant och marsvinen är, förutom roliga och trevliga djur att ha, det perfekta "verktyget" för att få sätta teorin i praktik. Hobbyn har dessutom satt mig i kontakt med ett helt nätverk av (lika nördiga) trevliga människor.

Jag hade mina första marsvin när jag var tonåring och de fick ett par kullar, jag tyckte det var roligt helt enkelt men någon djupare kunskap besatt jag inte. Jag tror inte många gjorde det om marsvin på den tiden om jag ska vara ärlig. Det är fortfarande svårt att hitta kunskap, den största källan är andra mer erfarna marsvinsägare och uppfödare som man kan få kontakt med och den information som de väljer att generöst dela med sig av bland annat på internet. Nu har jag dock funderat och planerat länge att avla seriöst. (Väldigt laddat ord, ska uttalas med en lätt rysning...) Seriöst innebär inte i stor skala, utan genomtänkt och planerat, med tydliga mål.

Första kullen är nu satt i rullning, Embla flyttade in hos Albin igår kväll och de verkar trivas ihop. Teoretiskt blir hälften av ungarna black himalaya (som pappa) och hälften svarta (som mamma). Jag hoppas på att få en himmis-hane att spara och ställa ut. En med mammas fina typ (panna och öron) och pappas fina teckning och storlek. Efter det kommer det att dröja innan det blir fler himmiskullar då jag vill jag fokusera på magpie/harlequin och i dagsläget inte har tid och ekonomi att ägna mig åt båda varianterna. Men den här matchningen var för bra för att avstå. Embla har redan haft tre kullar hos en annan uppfödare och kommer efter denna kull att få gå i "pension".

Arcticas Albin                       Moonlights Embla

Mina magpieflickor är ännu för unga för att sättas i avel, det blir mot hösten istället. Jag vill gärna ha en kull till efter Fryla men hon har nallat av ungdjurens kraftfoder och behöver bantas först, får se om jag lyckas få ner henne i vikt. Det är invägning idag.

Och i augusti kommer förhoppningsvis den importhane jag har "beställt" från England så det blir förhoppningsvis Fryla och Cookie som får smått höst/vinter. Sibel i vår/sommar och så lilla Ella som jag inte riktigt vet än om jag vill använda i aveln eller inte. Nu har hon blivit kallad för RÅTTA av tre olika personer inom loppet av två dagar, hon har lite väl lång nos.... Men jag har funderat på att använda mig av en self (enfärgad, de har generellt lite bättre typ = exteriör) som exteriörförbättrare och kanske finns det en plats för henne i det projektet. Tiden får utvisa.

Jag beslöt mig för en tid sedan att Qito stannar. Det har varit få som svarat på annonserna och under tiden har vi jobbat vidare och nått en nivå där saker och ting plötsligt funkar. Han har mognat, jag mår bättre och intresset vaknade igen.

Igår fick min lilla Gusten somna in. Han blev 10 år gammal och jag sörjer inte att han är borta, jag sörjer att jag inte kunde ge honom ett bättre liv. Jag skaffade honom som sällskap till Totte, tyvärr kom de aldrig helt överens. Det fanns perioder då de accepterade att dela hem men bättre än så blev det aldrig. Värre blev det när jag skaffade Qito, och ännu värre när Alexander föddes. Gusten, och Totte med för den delen, levde med en stor stress pga konflikterna och rök ihop allt oftare. Gusten började pinka inne igen och valde främst Alexanders rum, det f.d. gästrummet. Sängar, fåtöljer m.m.

Igår tog jag båda till veterinären för en koll, kanske fanns det något fysiskt som påverkade, men båda kissarna var fullt friska. Alternativen som återstod var omplacering (försökt med båda men inte hittat något nytt hem) eller avlivning. Jag valde då, med veterinärens stöd, att låta Gusten somna in. Det smärtar mig att inse att han kunde ha haft ett bättre liv någon annanstans och att jag inte insett det tidigare. "Det är lätt att vara efterklok." sa veterinären. "Min uppfattning är, att det här är ett problem som du inte kommer att kunna lösa..."

Vi pratade länge om katters sociala struktur, revir och beteende. Han bekräftade mycket av det jag sjäv kommit fram till. Gusten mådde inte bra.

Gusten.

Jag märker skillnad här hemma nu. Det har lagt sig en stillhet och en ro i hemmet som jag inte tror bara beror på min ledsnad. Två väglängder som tidigare kolliderade på samma nivå och skapade oro och tryck har nu istället blivit en som stilla hummar.

Ibland önskar jag att jag kunde rita seriefigurer. Var ute med hundarna i morse och vi hamnade på var sida om ett väldigt djupt och väldigt brett dike med smältvatten. "Haha" tänkte jag "nu får de allt tänka till om de vill komma till mig och springa tillbaka och ta bron!".

Kunde jag rita skulle ni se ett par rutor på två hundar, en stor och en liten, som tittar på varandra med frågande blick. Den ena säger "Ser du ett problem här..?". Den andra svarar: "Nääää...?" Följt av *storplums* och ett *lillplums*... Två glada och blöta hundar kommer kutandes. Förstås, det borde jag ha anat.

Promenaden fortsatte i skogen, härligt vårväder. Lyckades gå vilse och det blev en långrunda istället för en lagomrunda. Loka hittade förstås vildsvinsskit som hon rullade sig i så när vi kom hem blev det bad igen. Vi mötte en annan lös hund och det hundmötet gick bra även om det blev lite bjäffs pga överraskningen av att möta en annan levande varelse i denna skog.

De senaste dagarna har varit tuffa. Vi har haft flera sömnlösa nätter pga att en av våra katter ylat i timmar. Han är gammal och börjar nog bli lite senil. Vi hålls vakna, sonen väcks och när man lyckas somna om så börjar katten igen. Vi har gått som hålögda spöken här och däckat tidigt om kvällarna. Igår skulle jag ha varit på marsvinsutställning med två av mina djur, det var planerat sedan länge, förberedelserna var nästan klara och jag såg fram emot det. Men kvällen innan så hängde jag över köksbordet och sa till sambon "jag ORKAR inte..." Det skulle badas djur, plockas fram och städas transportburar och resväg planeras. Men det var slut på batterier.

Jag gillade det inte och var sur hela lördagen för att jag ännu en gång inte kom iväg på något jag planerat. Det var andra försöket men den här gången kom jag iaf lite närmare målet än förra gången, så nästa gång blir det kanske av. Jag måste börja med föreberedelserna i ännu godare tid och lämna så lite som möjligt kvar till kvällen innan.

Jag har startat en hemsida för mina marsvin, du kan läsa mer på www.ekskogensmarsvin.n.nu om du är nyfiken.

Angående hundarna så har jag de senaste dagarna haft det ganska bra trots bristen på ork. De har inte fått så mycket motion men inte blivit heltossiga för det. Långpromenaden i morse med skogsagility, inkallningsövningar m.m. har återställt balansen. Jag har bestämt mig för att börja med personspår med Qito, bums. Spårande tror jag blir perfekt för honom, lugn aktivitet som suger must ur hjärnan på honom. Men personspår har jag inte sysslat med tidigare så jag behöver läsa på lite. Tanken som följer då är att göra det seriöst och i så fall även träna in brukslydnaden. Så vi kan träna och tävla i "bruks". Vilket också är helt nytt för mig. Men jag undrar om det är svårt att tävla i bruks med en icke-bruksras? Har för mig jag har hört någonstans att det är många som anmäler sig och platser lottas.

Loka ska få fortsätta med viltspår, har inte gett upp om championatet där. Men med Qito som behöver gå några spår i veckan blir det enklare för mig om det blir personspår, lättare att lägga än viltspår. Fast han ska få gå viltspår också så småningom.

Dessutom ska jag börja träna på ett snyggt stående inför utställningar. Han kan gå snyggt i löst koppel nu så det är ställandet kvar. Tandvisningen ska dammas av också. Vill ställa ut igen, siktar på Västerås i april till att börja med. Ev. någon inofficiell innan dess för att träna.

Har varit till biblioteket och lånat lite intressanta hundböcker som jag hoppas ska vara inspirerande. Lars Fält, Per Jensen och så slank det med en Fredrik Steen.

Jag har haft mobiltelefonen avstängd sedan i lördags morgon. Otroligt skönt. Jag tycker verkligen inte om att vara nåbar jämt.

...vore en förolämpning mot hönsen.

Loka är lite, tja, seg just nu. Jag börjar undra om det är dags för löp igen. Plötsligt vet hon inte längre vad "apport" betyder, är dövare än vanligt och totalt stenhårt fokuserad på mat, mat, mat och mera mat. Dessutom haltar hon. Jag trodde det berodde på en trasig klo men nu ser klon bra ut men haltandet fortsätter. Min olyckskorpshjärna kraxar direkt "förslitningsskador" och "benpålagringar". Hon har alltid gått mycket på bogarna och varit tung fram. Hon får ta det lugnt ett par dagar, jag vill se klon växa ut lite till och blir det ändå ingen förbättring så får vi åka till favoritveterinären Jerker.

Qito uppför sig helt strålande. Han har varit ruskigt jobbig som unghund men jag börjar undra om det har börjat vända nu? Han testar inte lika envetet längre, är mindre rymningsbenägen och verkar allmänt lite lugnare till sinnes. Som om hormonerna slutat svalla överväldigande.

Det är lite som att flyttstäda en lägenhet. När man är färdig är det så snyggt så man vill inte längre flytta. Har jag tagit mig igenom den tuffa biten så känns det trist att sluta nu.

Idag har varit en bra dag. En jättehärlig hundpromenad i strålande sol, en glad liten kille som satt i barnvagnen och hängde med vart hundarna sprang hela tiden. Jag tror han önskade att han redan kunde springa... Jag var lite tjaskig idag och tog med mig hundarnas frukost och kastade ut den över en halv äng. Loka gick förstås in i glufsglufsläge och vägrade gå därifrån förrän hon dammsugit hela ängen. Qito käkade det han skulle och skuttade sedan efter mig istället.

Jag har insett att en stor del av det som stressar mig är ekonomin. Så idag har jag köpt en trisslott. En dubbel. Det är dags att skrapa fram de där tre klövrarna nu. Wish me luck.

Igår var en bra dag. Hann inte skriva något för jag kom hem så sent. Vi (Jag, sonen och Qito) åkte till min hemstad och hälsade på min mamma. Loka fick stanna hemma. Qito kommer vanligtvis inte överens med mammas tik eftersom han inte respekterar hennes gränser men igår gick det bra. Han lyssnade och efter en stund tog han det till och med lugnt och gick och la sig.

På hemvägen svängde vi förbi hos uppfödaren till Qito, jag överlämnade vandringspriset han vann på lilla raspecialen förra året, den går av stapeln igen på lördag men vi är inte anmälda. Iaf, hos uppfödaren tappade Qito lite poäng igen. Machomannen i honom tyckte att det var ett schysst ställe med schyssta brudar och schyssta människor så han "hedrade" genom att pinka revir... Bland annat på uppfödarens ben. Jag har bett om ursäkt för hans beteende så många gånger att jag inte längre orkar, och nu var jag hos någon som jag hoppades förstod läget, så jag suckade och tittade på medan uppfödaren torkade pölar (mina armar var upptagna av sonen). Bara, orka... typ. I bilen sen insåg jag att han förmodligen även pinkat ner mina kängor, det stank.

Idag började dagen på minus då en av katterna ylat och gapat halva natten. Han väckte sonen flera gånger i morse. När sambon åkt till jobbet brukar det bli lugnt och vi sover en timme till men inte idag. Jag hörde hur Loka tagit sig ut från hallen och gjorde räd i kattmatskålarna med buller och bång. Det gäller ju att skynda sig innan man blir påkommen. Var upp och stängde in henne igen. Tio minuter senare hör jag samma ljud IGEN. Den här gången lyfte jag ut 34kg hund...

Jag är trött, sonen är trött, gapkatten sover nöjt och hundarna har fått frukost. And now what.... ungefär.

Har saker jag måste göra men ingen som helst ork för något.

"Kom å ta mig långt härifrån, långt härifrån, lååångt härifrån....."

****

Lite senare.

Jag mundrade upp mig själv, bestämde mig för att vända dagen. Strålande vårväder igen. Ställde mig i köket och bakade kakor med fönstret öppet. Texas (mormors katt) hoppade upp där och satt och spanade efter fåglar, vi kunde höra dem kvittra. Vinyl på radion och på golvet på ett stort täcke satt sonen och lekte med slickepotten och pratade. Kakorna blev goda. Det var lite terapi att dona så, de flesta kakorna hamnade i frysen i väntan på besök eller annat lämpligt fikatillfälle.

Efter det orkade jag med att ta ut hundarna på promenad och det gick bra. Lerigt som attan och blött men det gillar ju dem.

Nu har bloggen varit "död" väldigt länge... Sanningen är den att jag har haft ett tungt år där mycket har hänt på samma gång. Jag har blivit mamma till en underbar, fantastisk och helt unik liten pojke som nu är sju månader gammal. Strax efter att han föddes gick min älskade mormor bort efter en längre tids sjukdom som tärde på hela släkten med sin grymhet. Ovanpå det så hade jag hemma en überglad, energisk, påhittig och envis unghund som snabbt insåg att jag som gravid och därefter upptagen med bebis i famnen inte kom åt honom. Förlossningen var tuff, jag har aldrig varit så slut som efter den och det tog lång tid att återhämta sig. (Pappor borde få vara hemma längre än två veckor efter att de fått barn.)

Jag är fortfarande sliten, tar en dag i taget och siktar på att mot kvällen avsluta med energikontot på +/-0. Vissa dagar går jämt upp, andra dagar faktiskt lite plus och så de där hemska dagarna som slutar på minus och får mig att undra om jag någonsin kommer att vara mig själv igen och orka leva och inte bara överleva.

De bra dagarna älskar jag mina hundar och vi tar härliga promenader ute som får mig att må bra. De dåliga dagarna författar jag blocketannonser på dem båda, och har till och med lagt ut dem. +/-0 dagarna velar jag, "behålla eller inte", "båda eller en", "den ena eller den andra". Det är vidrigt jobbiga tankar. Jag hatar att vela men det här är ett beslut som är svårt att ta, vilket kan jag leva med? Och framförallt, är det JAG som tar beslutet eller mitt nuvarande mående som påverkar mig?

Så, jag kom på att jag har en blogg. Nu ska jag skriva lite varje dag och hur dagen varit. Sen ska jag om två veckor läsa vad jag skrivit och försöka se objektivt vad som är rätt lösning.

Qito har varit ute på prov en månad hos A som köpte hans kullbror Rolex. Tyvärr kom hundarna inte överens för där hade jag kunnat lämna honom med skinande rent samvete och dessutom fått ha lite kontakt kvar. Det var jättelugnt hemma då och jag kan inte påstå att jag saknade honom, men när han kom hem igen så märkte jag att jag levde upp. Kände mig inspirerad och motiverad igen, vaknade ur en dvala nästan. Det blev ROLIGT igen.

Tänkte försöka lämna bort Loka en period också och få känna på hur det är att vara ensam med Qito.

Här är ett par nya bilder jag tagit på dem, mina fina hundar.

Han är 16mån nu, visst har han vuxit upp till en snygging? Loka blir 7 nu i mars och börjar bli lite grå om nosen men mår i övrigt precis som vanligt. Mer matgalen dock och verkar ha tappat all form av självbehärskning runt mat. Hon hoppar upp på spis och köksbänkar mitt framför nästan på oss och ser jätteförvånad ut när vi bråkar på henne.

Sen lyckades jag ta den här också....  The flying hotdog.